Julen står för dörren

 Idag den första advent, börjar så sakteliga lugnet lägra sig över gården, förvisso har vi ca 30ha sockerbetor kvar i backen, men det hör till pjäsen. En bra vecka så är vi klara med upptagning och påklädning av stukorna, så att inte frosten förstör allt arbetet. Höstspannmålen har fått tid på sig att växa till innan vintern, rapsen lika så, men i det fallet kanske lite väl mycket, men bättre det än ett tunt och luckigt bestånd. Så summa summarum ett helt klart acceptabelt odlar år, hygglig skörd, bra skördeväder och en fin höst som möjliggjorde en bra etablering av nästa års grödor. Inte mycket att gnälla över med andra ord, detta kan te sig ganska ovanligt för läsarna av denna lilla krönika, men bara lugn det kommer mer.

Spannmålsprissättning så funkar det!

Ovanstående mening är namnet på en skrift från vår kära förening, tydligen har ledning och tjänstemän tröttnat på att man ständigt måste förklara varför priset i Sverige ofta är lägre än i vårt närområde. I en textrad står följande ”Det svenska vetepriset jämförs ofta med det tyska, där det tyska odlarpriset skiljer ca 10 öre/kg” efter denna ingress kommer ett antal hemmasnickrade anledningar till skillnaden. Den av dessa anledningar som jag fastnade för är följande, ”en betydligt högre konkurrens innebär pressade inköpsmarginaler och stora lönsamhetsproblem för tysk spannmålshandel” . Alltså menar vår förening att vi lantbrukare snällt får acceptera ett lägre pris för att hålla spannmålshandeln under armarna. Det är med andra ord bara att gratulera samtliga företag som håller på med spannmålshandel i Sverige, landet där odlaren hjälper er att hålla näsan över vattenytan. Det skrämmande är att denna typ av påstående passar givetvis lika bra på insatsmedel som på spannmål, är det kanske därför prisnivån oftast är högre hos oss i förhållande till våra grannländer. 

Jag rekommenderar alla spannmålsodlare att beställa skriften och bilda sig en egen uppfattning om innehållet, det glädjande är att om vi och andra inte tjatat så förbaskat så hade denna skrift troligen inte blivit till. I mångt och mycket är det en bra och relevant information om hur spannmålshandel fungerar i generella termer. Men borde man inte låtit de förtroendevalda och styrelsen lästa igenom skriften lite noggrannare innan den gick i tryck? Det saknas nämligen inte motsägelser i författarnas resonemang. Att det exempelvis är dyrt med skördeleverans och lagring är vad jag vet ingen nyhet, men skall vi låta detta försvara en sänkning av det svenska priset i jämförelse med andra länder i regionen? 

Nåväl, det positiva är att föreningens företrädare genom att lägga tid på broschyren uppenbarligen tar kritiken på allvar. Detta kan i förlängningen öppna för konstruktiva diskussioner rörande lönsamheten på medlemmarnas gårdar. Kanske även motioner rörande detta inte helt oviktiga ämne får en möjlighet att behandlas på framtida stämmor, diskussioner om vilken valör lantmännen nålen skall ha upplevs aningen felplacerade på en stämma i ett företag av denna storlek.

Nu över till något annat

Den ekologiska odlingen lider av växtvärk, någon har räknat fel rörande tillgång och efterfrågan och det är inte lantbrukaren. Vi har under de senaste åren blivit itutade att ställer du bara om så öppnar sig himmelns portar och allt du producerar kommer slitas ur händerna på dig av hungriga konsumenter.

Även vår regering med miljöpartiet i spetsen har satt upp ett mål om hur mycket av odlingen som snarast skall in i eko ledet, detta helt utan någon som helst analys av hur stor efterfrågan är. Lantbrukaren som ställt om förutsatte givetvis att lovorden skulle ha någon form av ekonomisk bäring, de organisationer som tjänar pengar på omställningen verkar inte riktigt ha berättat hela sanningen. 

Det förekommer även en ivrig diskussion om svenskt och närproducerat skall få användas utan någon form av kostsam certifiering, kanske skulle man kunna skumma av lite extra kulor på denna oväntade trend också. Det som upprör är att man helt utan underlag rörande efterfrågan fortsätter att upprepa mantrat om ökad ekologiskodling, detta utan något som helst ansvar för de ekonomiska realiteterna som för närvarande råder.

Vi behöver en fungerande ekologisk odling i landet inte tu tal om annat, men den måste kunna stå på egna ben och givetvis vara styrd av en reell efterfråga på produkterna. Det som händer nu är att duktiga odlare som verkligen lagt manken till och lyckats med produktionen plötsligt inser att det utlovade mervärdet inte finns där. Dessa lantbrukare sitter inte och väntar på bättre tider utan ställer snabbt om produktionen och så är vi tillbaka på ruta ett. Varför forcera fram en produktionsform som inte bär sig ekonomiskt? Låt det ta lite tid och undvik pekpinnar så kommer marknaden att stabilisera sig på den nivå som kan erbjuda en vettig lönsamhet i odlingen. 

Ett litet tips såhär på slutet av året. Snälla! Försök inte piska upp motsättningar mellan de olika odlingsinriktningarna, vi har redan tillräckligt med bekymmer att hantera. Den ständigt återkommande diskussionen om hur vi skall odla jorden, klarar vi bra utan inblandning av en massa profithungriga trendspanare.                              

Inlägg

Denna månad hälsar vi Gustaf Silén välkommen som gästskribent.

2020-12-01

Johan Karlzén, Ordförande SpmO