Hoppsan blev det bara halv skörd!

Efter ett antal månaders tjatande från SpmO om att vi bedömer skörden till ca 50 procent av normal bekräftar äntligen Lantmännen att så är fallet. Årets skörd landar på runt 3,5 miljoner ton mot normalt 6,2 miljoner ton. Den 22/7 stämde vi i regionerna av hur skörden hittills utfallit och efter lite räknande kom vi fram till att skörden låg mellan 45–55 procent av förväntat. Vissa har klarat sig bättre, men huvuddelen av årets spannmålsskörd har varit mycket dålig.

Förvånande nog har inte Jordbruksverket justerat sina siffror ännu. Givetvis skall all information från myndigheterna baseras på fakta och inte höftas till, men det är också viktigt att inte för tidigt gå ut med uppskattningar som är helt verklighetsfrämmande. I år har fokus därför helt hamnat på animalieproducenternas problem, växtodlarna har först på senare tid fått lite välförtjänt uppmärksamhet.

Varför tjatar jag då om detta igen? Jo, för två veckor sedan var jag inbjuden till Jordbruksverket att diskutera fördelningen av regeringens torkstöd på 760 miljoner kronor. Vi som samlades var ett antal företrädare för olika intresseorganisationer inom lantbruket, från växtodlingssidan var vi spannmålsodlarna, potatisodlarna och trädgård, övriga, det vill säga majoriteten, kom från animaliesidan. Med tanke på den officiella skördeprognosen fanns inget egentligt stöd för att dela ut några pengar till växtodlarna, utan behovet ansågs i första hand finnas hos Mjölk- och Nötköttsproducenterna. Efter mycket bra och konstruktiva diskussioner kom vi överens om att i minst ett av de två förslagen till regeringen måste växtodlarna få sin rättmätiga del av stödet. Kontentan av ovanstående är att den felaktiga skördeprognosen helt klar missgynnat växtodlingens möjligheter att få välbehövlig hjälp.

Nog om detta, stöd i all ära men det är inte det vi kommer att fokusera på framöver. Nu gäller det att få upp priserna på våra produkter och då hemma på gården och inte i affären. Målet är att kartlägga vad som händer med priset när varan lämnat gården tills den är tillgänglig för konsumenten. Ett antal procentare skor sig hejdlöst på lantbruket och det är viktigt att vi på ett korrekt sätt kan informera konsumenterna om var pengarna tar vägen. Detta arbete måste vi göra gemensamt med de olika intresseföreningarna i lantbrukssverige, målet är att bli lite besvärligare, släppa mössan och lära oss agera tydligare, kanske lite som våra sydeuropeiska kollegor.  

Lite annat att fundera över

Skall man teckna kontrakt på grödor som är beroende av en särskild kvalité för att vara leveransgill? Ja, men bara om man får riktigt bra betalt. Vad är då riktigt bra betalt? Det kan du börja fundera på innan du tecknar kontrakt, din motpart vet givetvis vad hen kan betala men det kommer du aldrig få reda på. Vänd på steken och berätta vad du måste ha betalt för att binda upp dig, så fungerar all annan handel. Varför inte låta 2019 bli året då vi börjar ifrågasätta prissättningen innan vi gör affär och inte som tidigare klaga efteråt.  

Man kan spekulera i varför spannmålen i Sverige inte är billigare i år då man måste importera så mycket för att täcka underskottet. De år vi har överskott på spannmål beror det låga inhemska priset enligt handeln på, att det är så dyrt att exportera överskottet och samtidigt billigt att importera prispressande spannmål från utlandet, varför fungerar det inte lika dant nu? Kan det vara så att det inte är så fasligt billigt att importera spannmål som man alltid hävdat? Fan vet!

2018-10-01

Johan Karlzén