”Nu till favorit ämnet, vårt kära spannmålspris”

Vi har i år tagit en god skörd i de flesta delar av landet, detta har inneburit en stor press på våra spannmålshandlares mottagningsanläggningar. Den ”stora” skörden har uppenbarligen åsamkat kostnader som uppenbarligen måste tas ut på spannmålspriset därav det låga inhemska priset. Känns detta resonemang ok? Har man inte bättre beredskap i handeln än att en tämligen normal skörd skall medföra så höga omkostnader att prisnivån påverkas så dramatiskt som den gjort i år?

Eller kanske det är så att mottagning i skörd är en mycket god affär, man kanske inte vill tacka nej till en billig skördeleverans av rent ekonomiska skäl. Finns det då en möjligheten att enkelt kompensera en ineffektiv och dyr mottagning genom lägre avräkningspriser varför då inte utnyttja detta?

Detta resonemang är givetvis helt otänkbart om en sund konkurrenssituation existerar, så fort priset går under vad man kan få på export borde givetvis någon annan ta ledartröjan och erbjuda ett högre pris. Man kan fråga sig varför det inte fungerar på detta viset i vårt land, är det ekonomiskt förmånligare för övriga aktörer att ligga och skumma grädden på marknadsledarens låga priser än att själv ta kommandot och driva på prisutvecklingen?

Ett annat märkligt fenomen är priset på foderspannmål till våra djurproducerande kollegor. Deras prislista harmonierar inte riktigt med vår, vilket kan synas tämligen osmakligt.Tydligen sker det en dramatisk värdeförändring när spannmålet passerat tippgropen, enligt uppgift från köpare av foderspannmål kan ökningen vara upp mot 45% vilket kan synas vara väl magstarkt.

Livsmedelshandeln verkar inte påverkas nämnvärt av vilket pris man betalar för råvaran, själv har jag inte märkt av någon sänkning av bröd eller mjöl priset i vår affär fast priset på spannmål nästan halverats sedan förra året. Så uppenbarligen finns stora möjligheter att höja råvarupriset utan att det drabbar konsumenten. Varför inte sätta igång att på allvar jobba för detta i stället för att plåga primärproducenten när det ändå inte gör någon märkbar skillnad på slutproduktens värde. De flesta av oss producenter är medlemmar i en organisation med stora möjligheter att påverka prisförhandlingarna gentemot livsmedelsuppköparna. Varför inte utnyttja denna möjlighet till påverkan? och på det sättet kunna föra ner ett ökat mervärde direkt till medlemmarnas gårdar.

Lantbrukarna skulle med glädje stå på barrikaderna tillsammans med våra handlare och förklara för beslutsfattare och konsumenter hur lite våra produkter påverkar livsmedelspriset i affären. Tänk så mycket trevligare det skulle vara att jobba för ett gemensamt rimligt pris i stället för att som nu bedriva ett kontraproduktivt skyttegravskrig inom näringen. De enda som gynnas av att vi ständigt är oense om prisnivån är livsmedelshandlarna, dom vet att vi inte kommer överens och då kan man lugnt fortsätta att trycka ner priset för dom får sina varor lika fullt.

Ta en titt på nedanstående diagram från Jordbruksverket över priset fritt ombord i några olika länder, längst ner står år och vecka, till vänster priset i Euro/ton. Sverige stoltserar med en guldgul linje, tyvärr är det inte ofta vi tagit guldmedalj i prissättning av spannmål och nu verkar det barka rätt ner i källaren. Så med detta diagram som underlag borde rimligen priserna på svenska livsmedel i affären vara på väg ner i en rasande fart.

Det sorgliga i denna historien är att både lantbrukare och konsumenterna har blivit dragna vid näsan, förra årets torka visade på solidaritet för det svenskproducerade och man var beredd att betala extra för att stötta landets lantbrukare. Tyvärr hamnar pengarna som vanligt i livsmedelshandlarnas fickor och vi får stå och se på när deras vinster ökar dramatiskt. Som sagt vi måste gemensamt i hela näringen jobba för ett högre pris för våra produkter i hela kedjan. Det går som bekant inte att leva på gratisarbete hur trevligt det än är att bo ”på landet”.
Vi kämpar vidare i motvinden!
9 september 2019
Johan Karlzén, Ordförande SpmO